Vem var Taxigärna i Borstahusen?

– Tack så gärna!
Hon rörde sig snabbt och smidigt bakom disken trots sin lite haltande gång. Ena benet släpade hon lite efter sig. Raskt och flinkt expedierade hon beställningarna på sitt konditori och svarade alltid med: ”Tack så gärna”.

Efter att borstahusarna hade hört detta några tusen gånger döptes stället till ”Taxigärna” i folkmun.

-Kan du springa ner och köpa kanelbullar på ”Taxigärna”?
-Jag träffade honom på ”Taxigärna”!

Detta var ärligt talat inga ovanliga repliker människor emellan i Borstahusen på 60-talet och 70-talet.

Damen var outtröttlig och väldigt energisk i sitt konditori, som låg på hörnan Strandvägen – Svaneholmsgatan. Upplevde inte henne som översvallande eller vänlig – mer direkt och energisk. Med en smula underliggande missnöje. Hon hade bestämt sig för att klara sin försörjning, släpa runt sitt ben och göra rätt för sig.

Jag kände mig nog lite nervös som barn när jag handlade hos henne.

Alla som bodde och rörde sig i Borstahusen på 60-talet minns säkert ”Taxigärna”. Både stället och hon själv fick till slut detta namn.

Vad jag förstår var hon även omtyckt hos barn – även om en del av dem tyckte om henne därför att de lätt kunde lura bort henne och sedan snatta. Plus att det nog var ganska lätt att köpa smygröktat där.

Så här många år i efterhand kan jag undra vem hon egentligen var? Visste hon om att både hon och stället kallades ”Taxigärna”? Hur tog hon det? Jag tror väldigt få visste eller använde hennes riktiga namn.

Tror att min mamma har sagt att hon hette Signe.

Minns också något om en syster.

Kan inte tänka mig att ”Taxigärna” var gift.

Gammal, blont hår, rynkig, tunn och haltande. Hur gammal var hon? För mig såg hon likadan ut alla de år jag såg henne. Någon gång måste hon väl ha varit ung.

Jag räknade noggrant pengarna en gång till, vilket tog en stund. Det måste väl stämma nu att det finns 4,98:- i börsen i småpengar. Länge hade jag sparat. Det måste ha varit ett av mina första möte med ”Taxigärna”, när jag gick dit för att köpa min första Kalle Anka pocket: ”Tuff till tusen miljoner”. (Denna pocketbok står fortfarande som nummer 1 på listorna över deras pocketböcker.)

– Vad skall du ha dem till? Frågan kom direkt när jag äntligen hade tagit mod till mig och gick för att köpa en liten ask Prince av henne. Lite motvilligt gick hon med på att sälja paketet till mig med en hälsopåpekan på köpet.

Som tonåring fick jag uppleva den oerhörda spänningen av att fika på ovanvåningen av konditoriet. Jag och en kompis spelade 25-öres poker där, efter att jag hade sålt Sydsvenskan på söndagsmornarna. Då kände man sig verkligen vuxen! Lite dåligt samvete hade man dock för att man utsatte ”Taxigärna” för att få vingla upp för trapporna med en full kaffebricka.

Stället revs och hon försvann ut ur mitt liv ett långt tag, för att sedan dyka upp i kafeterian på Gullstrandsskolan där jag gick i gymnasiet.

– Vad gör hon här?! tänkte jag lite förfärad när jag såg henne mala på som vanligt bakom disken och i lokalen. Med samma energi som innan såg jag henne nu servera och hantera trötta finniga ynglingar med långt hår.

Hon fanns i mitt liv under en tjugoårsperiod.

Jag pratade aldrig riktigt med henne.

Vem var hon?
Var bodde hon?
Hur gammal var hon?
Var hon gift?
Hade hon några barn?
Hur såg hennes liv ut?
Hade hon några fritidsintressen?

Nästa gång jag träffar henne skall jag fråga.

Ingen verkade riktigt känna henne, trots alla människor hon mötte.

Det är definitivt en person jag minns.

Hälsn.
Peter

Är det någon som kommer ihåg Signe och ”Taxigärna”?
Kommentera gärna nedan!

Ps. Jag måste ha hört fel som barn. Hon kallades tydligen ”tack-så-gärna”. Får be om ursäkt för detta! Ds.