Lösningar på depression

4 svar på “Lösningar på depression”

1. Jag lever med depression fran 1974 till idag;Jag har foklarar i min biografi hur acklig det blir att forsoka ta livet av sid(atminstone 14 ganger).Boken heter ’The Gentleness of Horses’ och forklarar hur min sons mor lyckades nar han var enbartt 6 manader.
   Jag kan sta till kjans for att forklarar hur lman konner sig med tabletter varje dag for en ’angs nevrose.
   Jag fick alla tester:Roechar,MMPI,osv;;;
   Mike Germany.

2. Det viktiga tycker jag är att man gör en hälsokontroll så man inte fattas nån vitamin o dylikt som ställer till det för man mår så dåligt om man har nån sån slag vitaminbrist.har själv haft
   b12 brist.det var kämpigt.kan ju varit anledingen jag mådde dåligt då.

3. Hej folk
   Jag kan känna så här; det vore konstigt om den som levt som exempelvis ofrivillig singel väldigt lång tid- att INTE bli deprimerad. Själv lever jag som ensamstående förälder utan ngn som helst uppbackning från någon, i snart 6 års tid. Jag har själv as och adhd diagnos. Jag vet att det jag behöver är längre tid för att ta igen mig, och i ännu högre grad nu när jag inte får ta igen mig. Det märkliga jag upplever hos psykdoktorn är ju precis som du säger i dina artiklar- att trots att jag upprepade gånger formulerat min önskan om att få gå terapi för att skapa mig energi för att kunna alstra energi nog för att kunna jobba mer och plugga till annat yrke- vilket ju är det mest basala och det som skulle förbättra mina chanser till ett gott liv- är det precis som att tala till en vägg då man där inte anser att jag skulle kunna må bättre av detta. Centralstimulerande medel är den anda lösningen man ger mig. Så jag tar en 10 mg ritalin de dagar jag får jobb (är timanställd så jag kan inte planera vilka dagar jag ska jobba) och biter ihop. Ritalin gör mig stel i kroppen, men hjälper mig att ta en sak i taget eftersom jag annars tänker i ett virrvarr på alla bitar som ännu inte fallit på plats och alla bitar som jag inte har kunnat ordna och som bara växer sig till än mer större berg av olösta problem… Nej, jag är ingen större fan av psykiatrin. Än värre är att de inte är någon fan av mig heller, men å andra sidan får man inte ta det personligt. Psykiatrin är ju uppenbarligen ingens vän över huvudtaget? Personligen gillar jag droger och jag tror på droger som rekreation. Bara man vet vad man har att vänta och att man tar de just för att uppnå en större insikt om sig själv och bara gör det i ett dygn och max en gång per månad… Nu talar jag inte om det liv jag lever som förälder och skulle aldrig kunna göra det nu pga mitt ansvar och att jag dessutom inte har någon att dela upplevelsen med- det är ju själva utgångspunkten… Ville bara poängtera att jag tror på en medvetenhet och psykofarmaka är lite som en antidrog- den syftar inte till att intensifiera dina egna känslor, utan syftar till att lägga lock på de känslor som ligger undertryckta hos dig. Självmedicinering är alltså enligt mig en bra mycket effektivare metod än medicinering. Men alla vet ju att lyckan kommer ifrån yttre aspekter, som att någon bryr sig om dig och att du har kärlek i ditt liv. Det är inte så konstigt att så många är olyckliga i dag eftersom alienationen i dag är så stor och den har mycket att göra med att vi inte väljer våra grannar, inte har inflytande över våra egna liv. Därav apatin och önskan om att bli fjärrstyrd och slippa tänka, känna. Eftersom det ändå inte leder något till?

4. Är inte orsakerna till ens depression uppenbara, då skulle jag rekommendera att man först gör ett läkarbesök för att utesluta vissa möjliga orsaker till depressionen man har, såsom vitaminbrister och rent fysiologiska orsaker, exempelvis en brist på signalsubstanser. Vad gäller det sistnämnda, så finns det faktiskt olika mediciner som kan vara till oerhört stor hjälp. Men att ha en kemisk obalans i hjärnan är nog mer sällsynt, skulle jag tro, såvida du inte använder droger eller dricker för mycket givetvis.

   Ofta så har ju ens depression andra förklaringar som inte är lika enkla att behandla, såsom ens livssituation, eller saker som kanske hänt i ens förflutna. Har man exempelvis haft en traumatisk barndom, förlorat någon nära anhörig eller varit med om andra svåra saker i livet, då kanske man kan behöva långvarig terapi. För att få sådan hjälp finns det olika vägar man kan gå, beroende på vad man varit med om. Har man vuxit upp i en missbrukarfamilj har man rätt att få terapin bekostad av staten, åtminstone var det så i början, eller mitten av nittiotalet, och jag skulle tro att detta fortfarande gäller. Man kan också få en remiss av sin läkare. Det finns alltså terapeutisk hjälp att få som man inte behöver bekosta själv, för terapi kan annars vara väldigt dyrt.

   Jag tror inte på lugnande mediciner, eftersom dessa bara lägger locket på. Jag har själv gått på lugnande, ovetande gjorde jag faktiskt det under en längre tid, eftersom jag fick medicinen på grund av mina sömnproblem! När jag sedan, långt senare, fick veta att dessa piller dessutom hade en lugnande effekt, då slutade jag att ta dem, och det blev något av ett vulkanutbrott av känslor som samlats på hög under all den här tiden, saker som jag inte haft möjlighet att ta itu med, eftersom jag bara medicinerat bort känslorna, utan att ta itu med orsakerna. Som Peter skrev: Varför ska man medicinera bort naturliga reaktioner på livets olika problem? Och det gjorde mig rent ut sagt förbannad att min läkare inte talat om att medicinen var lugnande ifrån början. För hade jag vetat det, då hade jag aldrig tagit den, och jag hade haft möjlighet att bearbeta saker och ting dag för dag, istället för att få allt över mig på en och samma gång. Man kan jämföra effekten med droger. Slutar en knarkare att ta sina droger, så ramlar hela verkligheten över honom/henne som ett betongblock.

   Jag tror alltså heller inte på droger, till skillnad från kvinnan som lämnat sitt inlägg ovanför mig. Droger kan visserligen upplevas som att man når ett högre medvetandetillstånd, men det är i själva verket också ett sätt att lägga locket på, bara på ett annat sätt. Det är en flykt från verkligheten, men som människor med problem väljer att se som en rekreation. Och jag säger inte att det inte kan vara det för en del människor, precis som alkohol kan vara detsamma. Men faktum är att man rubbar psykets naturliga förmåga att bearbeta saker och ting, och i längden tar drogerna bort ens egna förmåga att skapa ett naturligt lust- och lyckotillstånd, i hjärnan alltså, vilket innebär att man till slut inte kan må bra utan att ta dessa droger. Dessutom ser ju verkligheten inte ut som den gör när man är hög. Ett högre medvetandetillstånd i all ära, men det är endast ett tillfälligt och bedrägligt rusningsmedel som inte löser någonting.

   Nu förstår jag ju att kvinnan i inlägget ovanför inte menat att uppmuntra till ett missbruk, men jag skulle istället vilja säga: Undvik droger helt och hållet, speciellt om du redan har problem i livet, får då har man ännu sämre möjligheter att kunna hantera droger. Man vill ju bara må bättre i ett sådant läge, vilket man gör med just droger, men rätt som det är så sitter du där, fast i ett missbruk, som i sin tur kan leda till att du förlorar precis allt – ditt arbete, dina vänner, din familj, och till och med ditt eget liv. Varför riskera allt det för ett tillfälligt rus, när du dessutom kan finna rekreation på en massa andra sätt?

   Droger ger dig inga djupare insikter, varken om dig själv eller om livet, i sådana fall skulle jag verkligen vilja höra vilka dessa djupare insikter är. Nej, det är knappast några insikter man inte kan leva utan. I längden blir man bara skadad och dum i huvudet av droger, bokstavligt talat. För att nå ett medvetande och komma till insikt med sig själv, en verklig medvetenhet och insikt om sig själv och må bra, så finns det andra, sunda och naturliga lösningar. För en del människor handlar det om att hitta lyckan i sig själv, att komma förbi ett dåligt självförtroende och våga ta för sig mer av livet, medan depression för andra människor kan handla om yttre omständigheter, såsom att gå sysslolös och avsaknad av kärlek i sitt liv, eller verkligt traumatiska upplevelser. Vad det än beror på, försök att lösa dina problem på ett sunt och vettigt sätt, och fly inte från verkligheten genom alkohol och droger, för även om du inte tar det som en flykt, utan endast som en rekreation, så lämnar du likväl verkligheten bakom dig när du tar drogerna, och i längden kan detta som sagt lätt leda till destruktivitet.

   Jag tror inte att det är så “enkelt” som att förklara människor dåliga mående med den ökade alienationen i samhället, för då skulle mer eller mindra alla må dåligt. Visst, vi har fler invandrare idag och den tekniska utvecklingen kan också skapa en känsla av alienation, men den har också öppnat upp nya vägar för människor att kommunicera med varandra, och mår man bra, då tror jag inte att man mår sämre bara för att utvecklingen går framåt och en massa nya prylar dyker upp på marknaden som man inte förstår, eller för att husen växer på höjden och reklamskyltar blinkar i vartenda hörn. Nej, jag tror att man måste gå djupare än så.

   Mycket av människors dåliga mående i dagens samhälle, speciellt bland unga, det tror jag faktiskt beror på alla skilsmässor. Förr var skilsmässor inte alls lika vanliga som de är idag, och det finns undersökningar som visar att barn mår bättre av att växa upp med båda sina föräldrar, även om föräldrarna har vissa problem. Undantagen gäller de familjer där missbruk, våld och övergrepp förekommer, men annars så tar barnen mer skada av en skilsmässa än de gjort om föräldrarna hållit ihop. Det blir som en ond cirkel, för många barn som mår dåligt agerar ut sitt dåliga mående på ett destruktivt sätt, exempelvis genom att mobba andra, och ännu fler barn mår därför pyton. Alla dessa barn tar sedan med sig sitt dåliga mående in i vuxenlivet. De kanske börjar festa för hårt och tar droger, och depressionerna och självmordsstatistiken ökar, tills sjukvården får så svårt att hänga med att de bara vill medicinera bort alla problem.

   Män klarar dessutom av skilsmässor sämre än kvinnor, och många av dem får depressioner och missbruksproblem efteråt. Och skilsmässobarn och barn till missbrukare, de har som vuxna svårare att själva skapa och upprätthålla fungerande relationer till det motsatta könet, speciellt om föräldrarna skiljt sig då de var riktigt små, eftersom ens syn på relationer grundläggs i tidig ålder. Och för barn till missbrukare, så är det ju uppenbart varför de inte klarar av att lita på människor och ha fungerande relationer, så när alla dessa barn i sin tur växer upp blir de på sätt och vis predestinerade till att själva skilja sig eller separera från sin sambo, och så tar deras barn i sin tur skada… Det är tragiskt, men jag tror inte att människor riktigt inser det här, utan folk skiljer sig kanske nästan lite för “lätt” idag, och i slutänden så blir det tyvärr barnen som får lida mest.

   Arbetslösheten orsakar också många depressioner. Plus utseendefixeringen i samhället, förytligandet som bara blivit värre och värre, för människor känner att de inte räcker till eller duger som de är. I kombination med en känsla av otrygghet kan nog detta skapa en oerhörd osäkerhet och identitetsproblem för många unga. Barn och ungdomar är ändå känsliga, sårbara och lättpåverkade, och med allt medieflöde och all reklam som väller över en, och som talar om för en att man ska vara si och så, då kan det nog vara svårt att förbli opåverkad. Och här tror jag att vi vuxna har ett stort ansvar för att få dessa barn att känna att de just duger som de är. Märker man att ens barn exempelvis börjar få ätstörningar, tala med honom eller henne och sök hjälp så tidigt som möjligt, för ju längre sjukdomen skrider, desto svårare blir det att få till stånd ett tillfrisknande.

   Jag vill också tillägga, att har man alkohol- eller drogproblem och saboterat hjärnans egna förmåga att skapa ett naturligt lust- och lycktillstånd, alltså sin egen förmåga att skapa signalsubstanser, då kan rätt medicinering också hjälpa honom eller henne att sluta missbruka, eftersom den kemiska balansen i hjärnan återställs och man därmed inte behöver dricka och använda droger för att må bra. Missbruksproblem innebär dessutom inte bara problem för den som missbrukar, utan även för omgivningen, för familjen och vännerna, och det leder dessutom till våld och kriminalitet, och till ännu fler depressioner bland just familjemedlemmar och brottsoffer.

   Parallellt med rätt medicinering skulle jag rekommendera att man kombinerar en sådan behandling med samtalsterapi, så att man verkligen kommer till botten med vad som fick en att börja dricka eller droga ifrån början, och därefter bearbeta detta, annars så finns ju risken att man trots allt trillar dit igen. Det är nog ett av felen sjukvården gör idag, att de skriver ut psykofarmaka till höger och vänster, nästan som på automatik, utan att egentligen se helhetsbilden av sjukdomsproblematiken, och kanske skulle det till och med vara bättre att som missbrukare vända sig till socialförvaltningen istället, för där lägger de in mycket mer resurser på att verkligen rehabilitera dig. Jag är dock osäker på om man kan vända sig dit om man inte är utblottad ekonomsikt uppe på sina missbruksproblem, men personligen tror jag att de erbjuder alla missbrukare hjälp, oavsett andra omständigheter, men det får den som behöver hjälp kolla upp först. Det finns även föreningar eller liknande för anhöriga till missbrukare, dit säkert även vännerna är välkomna. Kolla på nätet. Där borde du kunna hitta dessa ställen.

   För att avsluta mitt inlägg, oavsett vad din depression beror på, försök att hitta någon du kan tala med, en vän, din familj eller en terapeut, och som sagt, rådfråga gärna en läkare, men använd ditt eget huvud och våga ifrågasätta om du anser att behandlingen, medicineringen eller de råd du får är felaktiga. Du kan till och med byta läkare om du känner att han eller hon inte lyssnar på dig. Undergå inte en behandling som du själv inte vill. Det är ditt eget liv det handlar om, inte läkarens.

   Vad du inte ska göra är att isolera dig fullständigt i din depression, för sitter man där ensam med sina dystra tankar, då kan saker och ting till och med kännas värre än de verkligen är, om de nu kan bli värre, menar jag. Men har man människor runt omkring sig som kan fungera som ett stöd, var då inte rädd för att be om hjälp, och kanske kan någon följa med dig till läkaren för en konsultation? Tyvärr så kan man alltså få kämpa hårt för att få en adekvat behandling, och personligen gillar jag inte sjukvården, som så många andra. Många läkare är stressade, de lyssnar inte på en och vill pracka på en behandlingar och mediciner som är helt meningslösa för en, och sedan får man remisser hit och dit, när man som deprimerad dessutom knappt har orken att masa sig upp ur sängen på morgonen. Men det finns trots allt hjälp därute, så ge inte upp, och förhoppningsvis hittar du en bra läkare och ett bra sätt att verkligen gå till botten med orsakerna bakom din depression, för att på så sätt kunna ta dig ut på andra sidan.

   Med vänliga hälsningar,

   Lollo