Förvandlingen

Av Dan Rutström

Förord

Vad vill jag berätta?

Jag vill berätta om en bygd i förvandling, bondesamhälle kontra lite fattigare stugtorpare som mer eller mindre lever ur hand i mun. Gå lite närmare in på personer och deras känslor när de slåss med sitt inre liv kontra den yttre miljön. Visa på krocken som kan komma till stånd mellan ”hög” och ”låg”.

Handlingen speglar detta och försiggår mellan slättlandets relativa välmående och det magra skiftet uppe i skogen. Dessa ligger dock inte så långt från varandra och därför blir det ”krockar” mellan dessa världar. Och naturligtvis har den yngre generationen del i dessa ”krockar” då ungdomen inte känner samma stängsel mellan hög” som ”låg”.

Förvandlingen

Kapitel 1

I nådens år xxxx kom vindkåren farande uppför backen, tog av mot den öppna glipen mellan skogen och åkern. Det rasslade i aspen som stod vid åkerkanten. Rassel-rissel. Kornen vajade i vinden och man kunde höra syrsans gnissel som avtog och förstärktes allteftersom vinden ökade eller minskade i styrka.

Lisa kom ilande uppefter backen. Rosenkindad och högbarmad. Brösten böljade fram i stadig gång allteftersom den väna kvinnogestalten fortskred uppefter backen. Hon skimrade i solljuset av lycka – hon skulle träffa Kurt. Han hade dagen innan frågade henne om hon kunde tänka sig att bli hans hustru. Först hade hon tänkt att hon hörde fel, men efter ett tag hade hon förstått att han menade allvar. Hon trodde att hon skulle dåna när det gick upp för henne att han verkligen ville ha henne. Hon hade krupit in i hans famn och viskat fram ett ja. Först hade han trevande kysst henne, när han märkte att gensvaret hos henne var starkt tordes han kupa sin hand över ena bröstet. Hon hade känt en inre styrka och lugn tillsammans med en glöd som hon inte hade trott sig själv om. Hon hade svarat på hans propåer med en glöd som gjorde henne förundrad, över sitt beteende.

När hon skuttade vidare uppför backen efter den svagt ringlande stigen som delvis gick emellan hallonsnår och där hallonen började skifta i rött, mogna, sjöng hennes inre av lycka.

Plötsligt sänkte hon farten. Hon hade börjat tänka på var skulle de ta vägen, när barnet kom, det som hon så gärna ville ha. Hela hon skrek efter barn, hon var ju mogen. Nitton vårar. Hon undrade vad hennes far, storbonden Peter skulle säga om att hon ville bilda hem tillsammans med Kurt som endast var anställd på gården. Visst var han en stark och duglig man men säkerligen hade far tänkt sig något mer ståndsmässigt för sin enda dotter. Tänkte hon där hon dröjande tog sig upp genom glipen.

Hon stod en smula andfådd längst upp på krönet och tittade efter stigen som ringlade sig bredvid åkern, lätt sluttande nerför backen. Långt där nere glittrade sjön mellan björkarna. Kurt väntade på henne vid bryggan. Det var knappast att den kunde kallas en brygga, tänkte hon, det var mer ett par stockar som hade lagts ut på stenar i vattnet och så hade man fogat hop ett par tvärgående slanor, ganska grova. Det var i alla fall så pass mycket stöd att man kunde ta sig ut en bit från stranden och där var det en och en halv meter djupt och man kunde ta sig ner i vattnet utan att behöva halka omkring på stenarna som kom uppstickande ur bottnen.

Det hade inte regnat på många dagar nu och så här i början på juli kunde det gott vänta så att de kunde ta in höet innan regnen kom svepande från väster, tänkte hon, när hon skuttade neråt sjön.

Längre upp på backen stod Peter och tittade efter sin dotter. Undrar var Lisa skall hän, tänkte han. Fundersamt strök han sig över skäggstubben medan han följde dottern med blicken. Vän hade hon blivit, tänkte han, nästan lika vän som mor hennes, salig i hågkomst och stark i minnet ännu. Inte hade han velat gifta om sig även om det nu hade gått sex år.
– Visst fanns det änkan Sonja i byn, efter handelsman som hade gått ner sig i isen för tre år sedan, salig hans hågkomst.

– Vad var det nu han hette? Olle!

Men han hade inte brytt sig efter någon annan, inte tagit notis om hennes tydliga inviter. Hon var ju inte så oäven, rekorderligt fruntimmer och pengar hade hon ock. Hon såg inte bra ut. Undras varför hon inte hade gift sig igen, funderade han vidare. Kom roat på sig med att titta på hennes högbarmade byst när han tänkte tillbaka på henne. Har ju alltid varit svag för högbystade, tänkte han och tänkte tillbaka på Lillemor, salig ihågkommen. Plötsligt tyckte han sig se Lillemor framför sin inre syn där hon blängde på honom och sade ”Ta dig en ny hustru, Peter. Ingen kan gå utan stöd på livets stig.”

Han rätade beslutsamt på sig, det var fattat beslutet. Han skulle fråga Sonja. Det var dags att gå vidare.

Kurt stod och väntade på Lisa vid stranden. Han befann sig i ett lyckorus. Hon hade varit tillmötesgående mot honom igår, till och med lite kärvänlig, tänkte han, där han stod och fingrade på sin slitna hatt. Det var varmt och svettremmen var våt och han kände att han var våt på ryggen där han stod och väntade på henne. Han hade stått där och funderat ett tag. Hade funderat över vad han hade att erbjuda en sådan kvinna som Lisa. Hon var ju enda barnet till Peter, storbonden, och han själv hade minsann inte mycket att komma med, våndades han när han betänkte situationen. Gården hemma, själva hemmanet, var inte alls så illa, men var fruktansvärt vanskött, det förstod han. Gubbstrutten hade inte skött hemmanet och så fort som han hade fått tag på lite pengar hade det burit raka vägen till brännvin, sorgligt men sant. De hemmavid överlevde enbart för att mor bykade åt andra nere i storbyn och fick kontant för det. Stackar mor. Hon skulle behöva sin son under dessa förhållanden. Men han våndades över detta eftersom han inte kunde fördra gubben och fick lägga band på sig för att inte lägga hand på honom – det kunde sluta i olycka. Men vad hade han att erbjuda storbondens dotter annat än en het längtan och en frisk kropp?

Så såg han då henne komma dansande neråt stigen mot honom, vän som den allra vackraste soluppgång, tyckte han. Sigvard stod och tittade utöver den förfallna gärdesgården. Djävla kärring, muttrade han och kliade sig i skägget. Det rev och slet i kroppen på han efter en sup. Inga pengar hade han och det var kärringens fel, tänkte han – lea stycke! Vad var hon för en som ej unnade en hårt arbetande man sin sup? Allt som hon hade ställt till med! Någon hade varit i myrstacken och plockat bort apparaten – den fina! Åjo, nog visste han vem det var – det lea stycket! Han kliade sig på den begynnande flinten. Hon visste inte vilken tur hon hade som hade fått tag i sådan granner karl! Vad hade hon att beklaga sig över! Visst, lite tunnhårig hade han blivit med åren, det fick han medge, men ack så väl han bar sina år! Han rätade på kroppen och slängde till med huvudet och travade som en unghäst över gårdsplan och gick in i lidret – visst hade han en flaska bakom den lösa plankan?

Emma stod bakom baktråget och knådade deg när hon såg Sigvard gå över gården fram till lidret. Hur tokig i huvet får en va?, tänkte hon, det var ju länge sedan hon hade kommit på den lösa plankan! Hon tittade begrundande efter sin man. Håjaja! Hur hade det gått så här borti tok? Hon lät sina tankar löpa tillbaka i tiden och mindes en viss logdans borta i grannbyn. Det kunde väl vara fyrtiotvå år nu? Han var en grann karl på den tiden, åh visst, men nu var det inte mycket kvar. Det hade dröjt ett tag innan hon förstod att hon hade blivit gravid, och så blev det bröllop innan det syntes för mycket. Visst hade tanterna viskat bakom ryggen på en när de hade räknat bakåt och klurat ut att Kurt redan hade varit på väg ett stycke. Hon dröjde kvar vid det höga gräset i sina tankar, där hon hade gett efter för hans pockande, nog för att det hade pockat på hos henne också, det måste hon medge för sig själv. Usch vad varmt det hade blivit här inne. Man kunde ju rent av tro att hon stod och rodnade, gamla kvinnan! Hon kastade en blick mot spegeln som hängde på väggen där över och såg en gumma stå där alldeles blank i ögonen och med en hetsig rodnad på kinderna.

– Tok där! tänkte hon för sig och knådade vidare.

Som man bäddar får man ligga gick hennes tankar vidare. Tur i alla fall att Kurt inte bråddes på sin far! Bara han fick sig ett rejält fruntimmer som kunde komma och hjälpa henne på gården – Sigvard hade hon inte mycket hjälp av.

Peters hemman hette Storbete och det var verkligen ett bördigt hemman där det låg på kanten till slätten. Gården var på 500 tunnland åker och äng och så var det ock lite skog minsann – hela fyrtio tunnland. Det var inte för inte att Peter var en välbeställd person som väl kunde sörja för sig och de sina. Dessutom satt han i sockenfullmäktige och var en respekterad karl. Nog hade mången karl försökt slå sina lovar runt Lisa, men hon hade inte visat något intresse så han hade inte över hövan behövt anstränga sig för att hålla dem stången. Nitton vårar hade hon blivit och en riktigt grann tös också, om man nu fick säga det själv, tänkte han. Han satte sig ned på en stol i det goa solskenet. Fundersamt strök han sig över det slätrakade ansiktet, han höll sig alltid mån om att vara renskrubbad och slätrakad som en barnastjärt. Nåja, inte som en barnastjärt, tänkte han, mer som insidan på låren på en god kvinna, gick hans tankar. Han flinade till när han märkte vart tankarna bar. En karl behöver en god kvinna, tänkte han och reste sig för att hämta kepsen. Det var dags för ett besök hos Sonja. Det var ett kvinna det!

Uppe i Övralide, där stenen stack upp sitt fula tryne ur backen och där det var knalt med växten, mestadels för att ingen hade brytt sig om att ta bort stenen ur backen, stod Sigvard och stirrade ursinnigt på den tomma dåligheten som stod att finna efter att han hade tagit bort brädan. Förbannade kärring, steg brummet upp ur käften ur honom och studsade runt väggarna i det nästan tomma lidret. Han tuggade fradga och svor så det osade bland de omålade brädorna. Han knöt näven och riktade förbannelser upp i skyn, genom hålen i taket där man kunde se molnen glida förbi. Nu fick det vara nog! Om han bara finge sig en sup! Det karvade i hans inre och han vred sig av smärtan, gled ner på ändalykten och svetten bröt fram i pannan och mer eller mindre rann nerför ansikten och droppade på byxorna där han satt och hulkade. Om han bara finge sig en sup!

Undrar varför han dröjer så länge, tänkte Emma, då han inte hade kommit tillbaka efter tio minuter. Bara han inte har hittat på några dumheter! Ängslan steg upp inom henne. Visst var det hon som hade tagit iväg flaskan och apparaten och visst var det inte mer än rätt att det hade skett, men tänk om han hittade på några dumheter, i sin förtvivlade torka! Hon hade sett det förut och varje gång var det lika hjärtskärande att se honom, stora karlen, grina och böla som den lede hade farit in i han. Varje gång det blev torrt var det likadant. Det var som om själva livet for iväg, trots att det endast var suget som inte fick äta sig mätt. Suget karvade och brände inombords, kroppen darrade och pinades, lemmarna skakade som på den nyfödda kalven då den ska stå upp för första gången. För att inte tala om när han skulle tända pipan! Handen hoppade och for omkring så att det var stört omöjligt för honom att få ner tobaken i piphuvut och när han skulle tända eld på pipan darrade händerna så att lågan blåste ut. Det enda som då brukade hjälpa var att rota fram en sticka och sticka den i brand i spisen och sedan tända med den – den var starkare än tändstickan. Beslutsamt tog hon skopan i vattenhinken och sköljde av händerna, torkade sig på förklädet och gick ut med beslutsamma steg. Det var dags igen.
Peter hade hämtat in hästen från hagen och selat på henne och spänt henne framför finvagnen. Här skulle det inte sparas på grannlåten, tänkte han, inte när han skulle be om äkta hand! Hoppla och så bar det iväg efter en lätt dask med tömmen på märrens länd. Det bar iväg i ganska raskt tempo eftersom märren var sugen på att röra på sig och det var en smula nerförsbacke. Det svirrade av svalor i luften – skulle nog bli regn frampå afton tänkte han med detta i beaktande. De flögo lågt. Eftertänksamt stirrade han mot väster där vinden kom ifrån. En lila färg hade börjat smyga sig fram från ingenstans. Hoppla, smällde tömmen då han förstod att det var oväder på gång. Han gillade inte alls anblicken framför honom och ditåt skulle han för där fanns Sonja.
Nere i handelsboden stod Sonja som vanligt och tittade ut över den lilla byn. Svartbyn var nu inte särdeles stort och det gick fort att se sig mätt på det som fanns. Boden låg på en liten kulle, mitt i byn och hade överblick över allt som hände. Och det var nu en fördel eftersom här hade alla möjlighet att få sig till livs, inte bara den kroppsliga spisen som inhandlades här, utan även lite skvaller om än det ena än det andra. Hon livnärde sig ganska gott, även sedan hennes man hade gått ner sig i isen, men visst blev det allt ensamt ibland. Och visst saknades en kropp att värma sig med när mörkret och kylan trängde sig på, tänkte hon. Men, det var inte så många ungkarlar i byn i lämplig ålder och de som fanns var inget att ha. Där fanns tok-Pär som gick hand ur huse för att få sig till livs något att äta. Han dög till att hugga ved. Och det var väl tur för honom, tänkte hon, annars hade han fått svälta. Det fanns bara två att välja mellan och den enda som hon tyckte var något att ha var storbonden Peter. Inte bara att han var välbärgad, utan det fanns även annat som hon visste att sätta värde på. Bredaxlad och stark, höll sig i trim även om han hade folk som utförde det tyngsta. Hon kände hur det ilade till i kroppen när tanken gick i den riktningen. Hon var nästan övertygad om att Peter visste var han hade henne. Problemet var bara att han inte hade sett något annat än det som han hade förlorat för sex år sedan, suckade hon, medan hon forskande tittade på sin spegelbild i fönstret. Vände sig med sidan mot – inte oäven för min ålder, sammanfattade hon för sig själv. Det pinglade i dörren och Stina från Eriks kom in och ville ha en sockertopp och lite kaffe.
Gången sjöng under Frans fötters taktfasta gång när han med tämligen god fart tog sig fram över Flarkmyren.

”Välkommen, välkommen” ljöd dess sång.

Han spejade ivrigt framför sig, hjärtat dunkade ivrigt i bröstet.

”Äntligen snart hemma!”, ljöd det i hans ådror.

Det hade gått en lång tid och snart var han åter. Det var bara en halv mil kvar. Myren stank av förruttnelse och några ensamma strån höjde sig ur den bruna sörjan. Han visste att ett felsteg här var förenat med fara, för det var mer än en ko som hade fått sätta livet till efter att ha förirrat sig ut hit. Låt vara att han var säkrare än en ko då han hade sina armar i behåll och kunde grabba tag i spången om han halkade av. Hans tankar drogs bakåt mot en sen majdag för fem år sedan när de lade ut spången över den bottenlösa myren. De var fem man som började jobbet efter att ha tröttnat på att gå en och en halv mil istället för en halv mil. Det var fyra som återstod efter att spången var lagd. ”¦ En dimmig morgon hade Göran gått i förväg för att märka ut vägen där de skulle lägga ut spången. De andra var lite mer haraktiga och ville invänta att dimman skingrades. Men, nej då, han skulle gå i förväg. De andra satt på varsin spång, som de skulle lägga ut senare, då de hörde ett fasligt liv framöver. Osäkert tittade de på varandra och undrade vad som stod på. Det lät som om hela myren hade fått liv där framme och så hörde de Görans röst i ett ångestfyllt skri. Därefter blev det tyst. Knäpptyst. När dimman hade skingrats tog de sig försiktigt framåt och spejade efter honom. Ingen Göran så långt ögat nådde. Bara vämjelig brun sörja som stank.
Frans ruskade av sig det hemska minnet och försökte sätta sin håg till det som väntade hemma i Svartbyn. Han visste att alla inte skulle bli glada att se honom eftersom Västra roten som bestod av de fem gårdarna Storbete, Kråkviste, Helgeland, Visstboda och Knutland nu var tvungen att följa sin del av avtalet att hålla sin indelte soldat med hus och mark och vid behov med tillskott i form av kontantlön samt utsäde, hö och ved, hjälp med körslor m.m. Då en soldat antogs slöt han ett kontrakt med rotebönderna, där villkoren fanns fastställda. Det ville säga mark och gård till Frans, skrockade han förnöjt inombords. Pålagan var priset för att själv slippa dra i tjänst i form av krig och dessa rotebönder var tvungna att följa sin del av kontraktet, precis som han hade satsat sin kropp i köpslagandet. Nog för att de av statsmakten den höga hade detta blivit påtvingat. Nu visste han att det var den tingens ordning alltsedan den Store kungen Gustav Vasa så vist detta hade genomdrivit. Så hade de förtalt på regementet. Örnstigen skulle nu vara hans och han hade bara efter fullgången utbildning att hoppas på att det skulle vara fred framgent så han fick den tid som behövdes för att hitta sig fru och frambringa sig barn såsom han önskade. Det var bäst att passa på för det taltes och tycktes om detta system som var på utgång och som successivt höll på att ersättas med allmän värnplikt nu i början av det nya seklet. …Vad visste han om Örnstigen? Visst hade han varit och tittat på stället innan han skrev på papperet som knekt. Han hade ju inte så mycket att välja emellan – barn till okända föräldrar som lagt honom på Emils trapp en sen aprildag nådens år 1879. Olustkänslan av att inte veta något om sina föräldrar fick honom att sånär ramla av den smala spången och förargat rätade han till bössan som hängde över högeraxeln och kastade till med överkroppen så att kolten gled i rätt läge igen. Han fortsatte framåt spången och spände blicken mot det hägrande skogsbrynet. Nu var han snart hemma på Örnstigen.
Under tiden hade Lisa tagit sig ner till Kurt och de satt med fötterna i vattnet, varmt och gott. Det riktigt sprakade i luften av återhållen värme där de närmast blygt höll i varandras händer. De pratade om vad de skulle säga till Lisas far och vad han skulle tycka om detta. Lite oroligt blev det i luften då de betänkte situationen. Det var ju inte för inte som Lisa var storbondens dotter och det var då visst och säkert att han inte skulle bli glad över den vändning det hade blivit med hanses dotter. Först tittade de över vad som kunde erbjudas på Kurts sida och det var inte upplyftande för någondera parten. Det var då visst och sant. Det var ju en jämrans elände att det hade blitt så borti tok med hanses far, som Lisa uttryckte sig. Och stackars mor hanses”¦ När de satt där och sparkade i vattenbrynet märkte de plötsligt att himlen mörknade borta i väster och de fick brått att resa sig när de första kårarna kom dragande över sjön. De tittade på varandra och skakade på huvudet, detta bådade inte gott! De sprang fort mot höladan som låg på lägdan ner mot vattnet och hann precis in när åskan drog igång å det vildaste. Blixten fräste till och slog ner så det dånande i berg och knallar. Himlen var alldeles svart.
Samtidigt hade Peter nästan hunnit fram till byn när åskan började skangra i knallarna runt slätten. Djädrans, tänkte han – var kom detta ifrån. Det ven och väste i luften när han manade på hästen. Det var nu nästan en överloppsgärning eftersom märren blev så skrämd av allt dån runt henne att hon drog iväg i en väldig fart. Det går i alla fall i rätt riktning och vägen är rak, tänkte Peter där han studsade omkring på kuskbocken, för här var det inte möjligt att i första laget hejda en vettskrämd häst när hon drog igång så där. Efter ett tag tyckte tydligen märren att det blev ansträngande att dra iväg i denna vådliga fart, speciellt som åskan dundrade på lite längre avstånd. Hon saktade in och stannade rent av och såg sig omkring medan hon alltemellanåt norpade till sig några sköna munnar gräs efter kanten på vägen. Ptro, ljöd befallningen, och Peter fick ordentligt stopp på ekipaget och hoppade ner på backen där han rotade fram ett sletet täcke som han torkade märren med, Han talade lugnande till henne och hon föll ordentligt till ro och betade fridsamt under tiden. Efter ett tag äntrade han kuskbocken och smackade igång henne igen. Det var bara två kilometer kvar nu.
Uppe i Boden stod Sonja och tittade mot den mörknande himlen och undrade hur det kom sig att det hade skett så fort. Från hennes utsiktspunkt hade hon en vidsträckt vy mot väster och det var förunderligt hur fort det hade kommit farande, från ingenstans tycktes det. Gumman Persdotter hade tandlöst precis mumlat fram sin beställning när det hade brakat löst. Förundrat hade de tittat på varandra när det dånade och sjöng i backen, så plötsligt och så våldsamt. Det var precis som någon hade dragit upp en kork med ett ljudligt plupp innan det hela startade, tänkte Sonja. Hon stod och gapade med himlen i brand framför henne. Hon kom osökt att tänka på fadern hennes som alltid satt på en bakåtvänd pinnstol med näsan i riktning mot fönstret, noga aktande sig från tvärdraget av blixtar som kom farande snett över rummet från det lufthål som hade bleck över sig, så att inte väder och vind skulle härja ostört i stugan, och till järnspisen, det fräste ordentligt och luktade svavel – precis som någon hade luftat ingångshålet till Helvetet. Vid dessa tillfällen hade han bredvid sig en spann full med vatten. Vad han nu skulle med den täckte Sonja, där hon nu smålog åt minnet – det var två hundra meter till kallkällan och det närmaste vattnet. En spann skulle inte förslå långt om blixten nu hade beslutat sig för att hälsa på. Hon kom roat ihåg hur han hade bankat ner en lång stör i backen framför huset, med en bleckplåt högst upp. Han hade minsann fått för sig att det var en bra sak att ha. ”Ser du inte hur blixten söker sig till blecket, tösen min?”, hade han sagt då hon hade undrat. Det var nästan så att hon tyckte att hon själv skulle haft en nu, funderade hon vidare, om det nu vore bra. Nåväl, hon hade en stor silltunna där regnvattnet rann ner i och så var det bara tjugofem meter till vattentäkten, och där var det duktigt med vatten, tänkte hon, så länge man hade friska armar och många spänner.

Inga-Britt hade blåa fingrar så det förslog, upptäckte hon när hon stod på näsan i backen och repade blåbär. Hon drog efter andan och rätade på ryggen. Det var inte för inte som ryggen smärtade när hon rätade på den. Hon tittade dock förnöjt ner i spännerna, hon hade nästan fulla tjugo liter fina blåbär! Det skulle bli god sylt, funderade hon vidare, men först skulle det allt smaka med fetmjölk och blåbär. Nu fick det vara bra med bär beslöt hon sig för – de var ändå fulla och det var ett drygt stycke väg att ta sig fram med tunga bördor i var hand. Dröjande rätade hon på den onda ryggen – tok där, det är väl inte tid att ha ont i ryggen när man endast är 18 år! Hon hade en dryg väg på tre kilometer att ta sig ut på slätten och hem till Visstboda där mor och far säkert undrade vart hon hade tagit vägen. Det var bara det att hon mer och mer hade behov att vara för sig själv, tänkte hon. Det kändes som om något saknades men vad visst hon då rakt inte. Med fast grepp om spännerna gick hon gnolande stigen fram. Livet var trots allt härligt att leva och det knoppade i kroppen av livsglädje när hon försiktigt tog sig över den sista stengärdesgården mot slätten. Huvva, vilket slit det måste ha varit att ta upp all denna sten, tänkte hon. Långt ute på slätten såg hon sitt hem.

Kapitel 2

Frans hoppade av spången och tog av vidare upp i skogen, nu var det bara tre kilometer kvar. Här gick det ganska brant uppåt och det prasslade i aspen när vinden letade sig in över kullen. Här fanns ett gammalt ställe som skogen höll på att återerövra och han tog sig en omväg för att titta på stället. Brukligt var att inte ta sig dit nattetid eftersom det spökade där på nätterna, sades det. Men nu var det mitt i sommaren och Frans ville se sig om där, då han ännu aldrig hade varit där. Han gick efter den nästan igenvuxna stigen och höll så när på att ramla på näsan när han snubblade på en rot som förrädiskt hakade fast hans fot. Muttrande för sig själv steg han försiktig ut i gläntan och kisade mot solen i söder. Där på andra sidan gläntan skönjde han den hängande taknocken på det fallfärdiga huset. Tomma hål tittade tröstlöst mot honom och rönnen hade nästan helt kvävt trapphuset. En ödslig stämning vilade över platsen och han kom att tänka på vad som sades om den här platsen, vilka som hade bott här och varför det hade förfallit och att ingen ville bo där. Senast någon hade bott där var 1884 då framlidna majoren Gustafsson hade gått bort efter en tids sjukdom, då nästan hundra år gammal. Redan då viskades det ute på bygden att det var oknytt borti skogen, borti Lillåsen som gården hette. Folk visste att berätta om försvunna kvigor och mer därtill. Hur var det nu igen?, tänkte sig Frans när han strök sig över hakan då han betraktade det luggslitna stället. Jo, … majoren hade kommit hem från fälttåget i öster visste man att berätta och han hade fulla kistan med pengar. Det viskades att det var orättmätigt krigsbyte som han hade tillförskansat sig i Finland.

Fortsättning följer…

Du kan maila Dan Rutström på denna adress: danrutström/gmail.com.