Flickan på fotot har inget med texten att göra.
En berättelse från en läsare om mobbning:
Det började redan i första klass men det var i sjuan som helvetet började på allvar. När hon började i sjuan hade hennes klass splittrats på grund av att de var för många i klassen. De som tidigare varit klasskamrater hamnade i olika klasser från en annan skola där hon inte kände någon. Som tur var hamnade hon och hennes kompis, som vi kan kalla Lova, i samma klass men tyvärr också en kille som hade mobbat henne sedan första klass. Hon och hennes kompis Lova blev kompis med en tjej, som vi kan kalla Sanna, i den nya klassen och de hängde ihop hela tiden.
När drygt en vecka hade gått i den nya klassen började helvetet. Hon fick höra varje dag hur ful, äcklig och smal hon var. De sa till henne att hon skulle ta livet av sig annars skulle de göra det åt henne. De satte krokben, spottade efter henne och skrek fruktansvärt elaka saker till henne. I mitten av sjuan flyttade Lova och bytte skola och de tappade tyvärr kontakten. Så nu var det bara hon och Sanna kvar. Mobbningen blev bara värre och värre och även andra elever från andra klasser började mobba. Det gick så långt att hon inte vågade gå till vissa lektioner så hon valde att skolka istället. Hon slutade också äta i skolmatsalen av rädsla för de andra eleverna. Mobbningen pågick inte bara på rasterna utan även i klassrummet.
Lärarna såg men valde att blunda.
De enda lektionerna hon tyckte om och kände sig trygg på var ”bild” eftersom mobbarna ofta skolkade på de lektionerna. Där fick hon vara ifred och göra det hon verkligen tyckte om och det var att teckna och måla. Bildläraren sa ofta till henne hur duktig hon var på att teckna så där trivdes hon.
En dag i nian när hon skulle gå på en lektion satt några på golvet med benen ut som hon var tvungen att kliva över för att komma in i lektionssalen. Plötsligt satte en kille krokben för henne så hon ramlade och slog i hakan så det började blöda. Hon blev jätteledsen och ville springa hem när svenskläraren tog tag i hennes arm och frågade vart hon skulle istället för att fråga vad som hade hänt. Hon slet sig loss och fortsatte springa. Sanna följde med och de sprang hela vägen hem.
Läs fortsättningen här – Den mobbade flickan
Se andra artiklar om mobbning och mänskliga rättigheter
FN:s ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA
Underbara filmer om de Mänskliga Rättigheterna
Artikel om Mänskliga Rättigheter
Ladda ner häftet om de Mänskliga Rättigheterna
Mobbning – många barn lider i det tysta
Välkommen att kommentera eller kontakta mig!
Med vänlig hälsning,
Peter
KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.
Svårt att veta vart jag skulle svara dig, tack ska jag börja med att säga, att du tog dig tiden att läsa inlägget på min blogg.
Kan man förlåta, jag vet inte om jag är rätt person att besvara frågan.
Jag skulle svara både jag och nej.
Nej för jag som barnbarn har ju växt upp med hatet emot militären och poliser.
Det var ingen sund syn som det hade, men det kan vara förståligt efter att man läst det Nieves tex gick igenom. Min mormor hade nog inget bättre livs ödé, men det är inget hon ville prata om. Ändå vittnades hennes kropp om den brutala behandling hon varit med om.
Lika väl som den psykiska terron, som hon fick leva med hela livet.
Paranoian om att ständigt vara förföljd, något så enkelt som att aldrig våga sova med lyset släckt.
Om dom hatade och aldrig förlät, jag vet inte.
Men dom slutade aldrig kämpa och Nieves som är vid livet än, lever för att få upprättelse.
Jag skulle gissa på att hon någonstans inte hatar, då hade hon dukat under för länge sedan.
Mormor ogillade, men hatade inte.
Hatet hade uppslukat henne och hennes mission i livet, för att hjälpa andra fick inte övervinnas av hatet.
Men det är helt och hållet min teori.
Hej Peter! trevligt heligt.
ingen fara. tack så jättemycket för ditt hjälp.
ha det så trevligt.