Jag har fått en novell tillskickad mig av Mats Andersson, Göteborg. Den heter ”Belsebub till Frukost” och handlar om problematiken kring diagnosering (ADD, ADHD, DAMP, ÖVERAKTIV, MBD, HYPERAKTIV eller något annat ord de kanske hittat på nu) och att ge olika droger till barn. Stort tack till Mats för detta!
Det finns 35 kapitel till som du kan beställa från mig helt kostnadsfritt. Kontakta mig här isåfall så mailar jag dem till dig.
”Belsebub till Frukost” av Mats Andersson, Göteborg
Kapitel 1
Karensen mellan födelse och död sjöng på sista versen.
På parkett en ofrivillig observatör.
Värkande luftrör. Kollapsade lungor. Blyinfattade ben och armar. Kroppen stum, som vore den stöpt i cement. Intensivt bultande tinningar. Ögon som inte kunde sluta tåras.
Det ynkliga rosslandet till läte som nyss så mödosamt försökt kämpa sig upp genom strupen och det igentorkade svalget dog en alldeles för infantil död och nådde aldrig läpparna. De fåtaliga tankar som givits tillträde till den analytiska fåran i hans medvetande for omkring, sprätte som fångad fisk på durken i en fiskebåt, oförmögna att finna någon som helst stringens eller riktning. Logiskt tänkande – det som alltid varit en av hans starkare grenar – inte ens det mäktade han med längre.
Han hade förvandlats till en vämjelig och förhatlig figur. På grund av denna vämjeliga och förhatliga figurs oförmåga och passivitet skulle någon snart komma att mista livet. Någon som han älskade över allt annat på denna jord skulle komma att gå en mycket sorglig och oförtjänt död till mötes.
Det förstås, det skulle inte behöva sluta på det här viset. Inte ifall han kunde vinna tillbaks det som nyss berövats honom och han sedan gjorde slut på vansinnet.
Vilket han uppenbarligen inte var förmögen till …
Det som berövats honom var inte syre; om så varit fallet hade det varit mycket enkelt åtgärdat, rummet han befann sig i var utrustat med flera fönster. Och inte heller rådde det någon akut brist på näring i form av mat eller dryck. Det som berövats honom var viktigare än så. Mycket viktigare. Det han nyss tvingats uppleva och konfrontera ifrån första bänkrad hade bokstavligen skrämt allt vett och förnuft ur honom; åderlåtit honom på ett utav livets allra mest värdefulla elixir.
Självkänsla och mod. Tunnor till bredden fyllda. Alltihop förslösat.
Om han bara vågade. Ett par sekunder av inre samling vore förmodligen allt som krävdes. Det skulle nödvändigtvis inte alls behöva sluta så här. Han skulle kunna slita henne loss ifrån dödens käftar. Ingenting behövde vara oåterkalleligt. Om han bara kunde göra sig hörd skulle dom kanske sluta.
Möjligen skulle dom bara bli än mer eggade i sin brinnande iver över det dom höll på med ifall de fick korn på den i det fördolda, i lönndom förskansade och iakttagande åskådaren – åtminstone då och då iakttagande.
I sitt snart elvaåriga liv hade han hitintills aldrig upplevt ett sådant koncentrat av skär skräck som nu genomdränkte och lamslog hela hans väsen. Inte ens den där gången när han blev jagad och nästan upphunnen av en fradgadstinn, kolsvart och vilken föräldrarna sorgfälligt varnat honom för – folkilsken tjur. Han hade genat med sin mountainbike över en vildvuxen klöveräng för att raskare komma ner till badplatsen. Och den gången hade han verkligen varit skräckslagen. Han hade pissat ner sig.
Nu slog han ängsligt upp ögonen i förhoppningen – vilken han egentligen visste var dödfödd – om att det han nyss iakttagit bara varit inbillning, försvunnet och därigenom förpassat till den avdelningen i sinnevärlden de vuxna med en förringande klapp på huvudet och ett nedlåtande leende på läpparna brukade tolka åt honom såsom ”livlig fantasi”. Försiktigt tryckte han höger öga mot det kalla och immiga nyckelhålet för att kunna få en dementerande glimt av de hemskheter som nyss utspelat sig, knappa tre meter bort, andra sidan den tunna dörren.
De var kvar. Alla tre. Hon, tillsammans med de där bägge andra.
Mannens ansikte tycktes groteskt deformerat och saknade varje mänsklig form av skärpa och egentlig kontur: skevt förvridet i en blandning av ångest, extas och vansinne.
Svettigt. Kladdigt. Blodigt.
Mannen på andra sidan dörren stönade. Som han – pojken – uppfattade det: inte av smärta allena, och uppenbarligen inte av njutning allena, utan snarare av den förenande kraften hos de bägge i en smärtsam och tvångsmässig symbios – paradis, helvete … födelse, död.
Kvinnans till stora delar uttryckslösa kropp, nästintill gränsande till det könlösa, intog samma onaturliga pose precis likt den haft innan han vänt bort blicken för att blunda och stänga ute detta onda. Kvinnan hukade ner på knä i en rät vinkel mot mannen, vänd med den knotiga och av varbölder hårt ansatta ryggtavlan emot pojken. Hennes stramt spända armar och händer åstadkom att ådringen på desamma gav näring till chimären av decimeterlånga, blågrå, maskar i färd med att äta upp sig och penetrera den tunna mjölkgula huden.
Kvinnan satt orubbligt stilla i ansträngningen att fixera den späda flickkroppens huvud mot sitt knä. Pressade det nedåt.
Bakåt.
En överflödig ansträngning.
Flickan gjorde inget motstånd, tvärtom; hur skulle hon kunna göra det – hon andades ju inte.
Mannen flåsade häftigare nu. Stötte hårt och rytmiskt mot den försvarslösa kroppen under sig.
Den här dagen skulle ju bli så bra. Hur kunde det gå så åt helvete fel.
De hade redan på morgonen kommit överens om att efter skolan träffas bakom den förfallna gamla ladan; som numera inte användes till något speciellt, förutom möjligen till hångelforum åt traktens könsmogna tonåringar, spretiga namninskriptioner parade med runda ord utmejslade i rödfärgen skvallrade.
Dom skulle leka detektiver”. Egentligen var han ju alldeles för gammal för den där typen utav lekar – åtminstone var så onekligen fallet i umgänget med jämnåriga klasskamrater. Fast tillsammans med henne kändes det okej; hon är ju dessutom nästan tre och ett halvt år yngre.
Var.
Inte är.
Hon var nästan tre och ett halvt år yngre.
Nu låg hon där livlös på det hårda golvet med huvudet i skruvstäd innanför häxans kupade händer. Och mannen ovanpå, stönandes.
Mannen satt ovanpå …
… hans syster.
Det finns 35 kapitel till som du kan beställa från mig helt kostnadsfritt. Kontakta mig här isåfall så mailar jag dem till dig.
Se även andra artiklar jag har skrivit i detta ämne:
ADD / ADHD
Hälsn,
Peter