Vi tillbringar alltmer tid framför våra olika skärmar. Det har i grunden ändrat våra sociala kontaktmönster där vi i allt högre grad väljer digitala träffpunkter i sociala medier.
Vår umgängeskrets har krympt och alltmer ersatts av en skenvärld av virtuella vänner som vi bjuder in framför TV-soffan och som bland annat får oss att gnola med i allsångsrefrängen. Vi inbillar oss vara med i den glada gemenskapen.
Men, trots all välfärd och mediala kontaktkanaler breder ensamheten alltmer ut sig där det, som Ferlin skaldar, blir allt längre mellan hjärta och hjärta.
Vänskapsbanden som vi tidigare odlade och fördjupade med förtroliga samtal, brev och telefonsamtal har i mycket ersatts av korthuggna mejl och sms-meddelanden.
Vi har därmed skapat ett samhällsklimat som inte möter våra mer djupliggande behov av nära och mänskliga kontakter där vi i vår mentala undernäring känner oss kroniskt underbekräftade.
Det får oss att kippa efter psykiskt syre och ett sökande efter mentala tankstationer och andningshål som lindrar den ångest och tomhetskänsla som kontaktlösheten skapar i vårt samhälle.
Det s.k. postmoderna samhället blev då inte riktigt som vi tänkt oss när alla gamla värderingar och rättesnören ställdes på ända och inget längre fick hållas för heligt
eller värt att leva upp till.
– Ensamheten och rotlösheten blev i stället vårt gemensamma öde…
Hans Luthman
Läs fler artiklar av Hans Luthman.
Med vänlig hälsning,
Peter
Författare och ämnesredaktör på Newsvoice
Kontakta mig. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i Amnesty, KMR (Kommittén för Mänskliga Rättigheter) och Röda Korset.