”Hur det går för mig? Tackar som frågar. Jag är fri från medicinen, och det enda som är annorlunda är att jag fått tillbaka hungern. Samt att jag ska flytta utomlands eftersom jag nu vet att jag klarar mig alldeles utmärkt utan medicin och kan därför göra det jag alltid drömt om… resa, och resa mer!”
Min uppfattning är att psykiatrin och läkemedelsindustrin har skapat och lanserat en diagnoshysteri. Alla människor inkl. barn kan idag få en diagnos och psykpiller, som sägs kunna bota det hela. Går man sedan till en annan läkare så får man en annan diagnos. Läs mer här: Psykiatrin vill stämpla oss alla som mentalt störda.
Detta gör vanliga människor till legala narkomaner. Man fastnar i det psykiatriska systemet av diagnoser, psykpiller och elchocker, ECT.
Läs mina andra artiklar här: Tabletter, lyckopiller och antidepressiva.
Inga av dessa diagnoser eller psykpiller hjälper verkligen människor med deras grundläggande problem.
Alla människor skall vara fria att under eget ansvar leva sitt liv!
När dessa psykpiller sedan inte fungerar eller skapar svåra biverkningsproblem sätter man in elchocker, ECT. Läs mer om elchocker, ECT här.
Alternativa behandlingsmetoder måste satsas på och lyftas fram. Enkla, vanliga, förnuftiga, drogfria och medmänskliga lösningar.
Ingen skall tillåtas profitera på någon annans olycka!
Mina råd och tips finns samlade i denna artikel: Hur man kan må bättre.
Fullständig kroppslig läkarundersökning vid depression
Som en första åtgärd rekommenderar jag att alltid att personen gör en fullständig kroppslig läkarundersökning med uppföljning och behandling.
Jag måste betona att den skall vara fullständig och innehålla fullständiga provtagningar.
Enligt vetenskapliga undersökningar har många deprimerade personer smärta (ibland är den förträngd) och rent kroppsliga problem.
Byt läkare om du inte kan få en fullständig kroppslig läkarundersökning.
All nedtrappning av psykpiller eller avbruten användning skall ske i samråd med läkare. Byt läkare om det behövs tills du hittar en som inte är fixerad vid diagnoser och psykpiller.
Diskussion och mailväxling med Åsa
Mina svar i kursiv stil.
Hej!
Ok, mycket bra!
Lycka till och ha det så kul!
Hälsn,
Peter
Hej!
Tack :) Det gör mig glad att höra, och resa ska jag göra!
Ja, använd det gärna! Jag tror det kan vara bra om andra får se att dom inte är ensamma, och att folk får se annat än bara psykvårdens syn på sig själva.
//Åsa
Hej!
Tack för ditt mail!
Jag blev så glad när jag läste det. Glad för din skull!
Fantastiskt att du har slutat med Concerta och lever livet istället! Underbart!
Res, res och res och gör allt som du har drömt om!
Önskar dig allt gott!
Peter
Ps. Jag tänkte lägga upp texten anonymt på min blogg så att andra kan se och använda detta. Alltför många trasslar in sig i psykiatrins labyrinter och kommer aldrig ut. De tror att de skall få hjälp men det blir inte så. Tyvärr. Ds.
Hej!
Jodå, jag fick mailet. Jag kan även meddela att jag har slutat med concerta.
Jag upptäckte att jag hade lurat mig själv att den funkade eftersom jag fått intrycket av att den ”måste” funka på de med adhd, eller i vilket fall gav min kontaktperson mig vibbar att ”detta måste kunna hjälpa dig som har det så svårt” så jag kände mig som en bedragare om jag sa nej och har sedan dess intalat mig själv att det hjälpt (grov förenkling och förkortning av det hela).
På tal om kontaktpersoner m.fl. så har jag svårt att förstå syftet med min kontaktperson (min kompis på samma avdelning har samma åsikt men annan kontaktperson och läkare).
Jag fick höra i början att min kontaktperson var någon jag kunde bolla idéer med, få stöd och råd av… jag har tvingats ändra uppfattning pga dennes bemötande.
När jag nyligt separerat från min sambo började jag må fruktansvärt dåligt och ringde in till min kontaktpersons telefonsvarare för att få stöd så fort det gick. Jag fick vänta tills nästa möte 2 veckor efter jag ringt in, och när jag väl träffade denne var responsen på mitt samtal ”ja, hur mår du nu då?”.
Jag hade fått liknande kalla bemötanden förut, och jag kände mig inte tagen på allvar.
När jag mådde dåligt blev det trivialiserat och när jag hade gjort ”fel” – som att inte till punkt och pricka ta min medicin så att jag nästan åkte på en anmälan där jag skulle ha langat – så fick jag en smärre utskällning, men ingen form av ursäkt när kontaktpersonen insåg att denne misstagit sig.
Samt att när jag bad om någon form av terapi – man måste tydligen veta exakt vad man behöver för att få någon hjälp – och föreslog kognitiv beteendeterapi, frågade min kontaktperson om jag visste vad det innebar(det visste jag inte. men det visste inte denne heller) och sa sedan att ”det är så lång kö, och så svårt att få det”.
Denna procedur upprepades vad jag än föreslog som krävde större engagemang från dennes sida än att boka en ny tid (trots att ordna möten med psykologer och ta reda på saker jag undrade om var vad kontaktpersonen själv sa sig finnas till för).
När jag definitivt bestämt mig för att det fick vara nog med att bara kallprata (om jag ville prata om seriösa problem så fick jag boktips och ordspråksliknande svar) och ringde in för att berätta att jag tyvärr inte litade på denne, att jag inte kände mig trodd men att jag var rädd att säga något eftersom minsta felsteg från min sida gjorde denne sårad (som att ifrågasätta vissa delar inom akutpsyk, det gick inte för sig, då blev denne defensiv och man tvingades byta ämne).
Jag visste att detta skulle göra personen ledsen, men jag ville inte låtsas som att allt var bra.. Nästa möte såg jag att denne hade gråtit. Jag kände mig fruktansvärt skuldmedveten.
Min kontaktperson frågade vad jag trodde en kontaktperson gjorde, och jag berättade ärligt: ”Jag fick intrycket att kontaktpersoner skulle kunna finnas till hands när man behövde, att man kunde prata problem med dem, att om man behövde veta något om sig själv kunde de ta reda på det.. som en psykolog, fast med kortare utbildning, en minipsykolog så att säga”.
Jag fick då veta att dennes enda uppgift varit att hålla koll på min medicin.. vilket då skulle göra två psykologer och denne själv till en lögnare.
Men fylld av skuldkänslor godtog jag denna förklaring, och vi (!) bestämde att jag skulle börja trappa ner med medicinen eftersom alla bra effekter varit placebo – dvs varför jag försov mig på skolan mm. var för att jag var rädd och ångestfylld hela tiden, men med tro på medicinen kunde jag börja slappna av.
Det lustiga är ju att min kompis fått samma intryck av kontaktpersoner.
Först fick denne intrycket att kontaktpersoner skulle finnas som stöd, men ställda mot väggen är dom bara där för att ”se till att medicineringen går som den ska”.
Personalen på vuxenpsykiatrin ska även ha ljugit och satt ansvaret på varandra så att inget vettigt har hänt eller gått helt rätt till.
Bristande information och skuldbeläggande på patienten.. det känns mycket olustigt, och eftersom vi går på just psyk kan man se vår sida som väldigt subjektiv (naturligtvis, men helt fel ute kan man inte vara) och tvivelaktig.
Jag förstår det inte, och man får inget enhetligt svar annat än på forum om just psyk, sammanfattningen är att de flesta anser sig ha blivit bemötta med kyla, en klapp på huvudet och/eller misstro eftersom man inte kommer dit gråtande (kan vara intressant att veta).
Hur det går för mig? Tackar som frågar. Jag är fri från medicinen, och det enda som är annorlunda är att jag fått tillbaka hungern. Samt att jag ska flytta utomlands eftersom jag nu vet att jag klarar mig alldeles utmärkt utan medicin och kan därför göra det jag alltid drömt om… resa, och resa mer!
Puh, nu blev det rätt långt, men jag tänkte att du kanske var intresserad av att veta detta eftersom du skrivit om dessa saker på din blogg :)
MVH Åsa
Hej!
Fick du mitt mail?
Jag undrar om mitt svar och artiklarna var till någon hjälp för dig.
Hur går det för dig nu?
Hälsn,
Peter
Hej Åsa!
Tack för din kommentar på min hemsida. Se nedan.
Jag svarade dig. Se längst ner i detta mail.
Lycka till vidare!
Peter
Jag håller till 50% med dig i denna artikel.
Ja, i många fall skrivs medicin ut som godis, och det är jag inte överdrivet förtjust i.
Jag kan berätta lite om mig själv. Jag har haft problem i skolan, och på gymnasiet så blev det svårare eftersom allt var på eget ansvar (dvs jag försov mig hela dagar ibland).
Först när jag började på folkhögskola började jag undra varför allt gick så dåligt då jag hela mitt liv har gjort allt jag kunnat för att klara skolor och andra aktiviteter. Då läste jag om ADHD, och det stämde in på pricken (jag till och med testade flera kompisar för att se att det inte bara var ett hopkok av svammel).
Jag gick till psyk för att få utredning. När det i princip var fastställt att jag hade klar ADHD så började det pratas om medicin. Jag gick fortfarande på folkhögskola och hoppades att det skulle funka. Dock fick jag en icke verksam medicin (en testmedicin som var gratis) och hipps vipps var terminen och skolan slut, och jag hade sabbat det igen.
Efter det var jag villig att prova concerta. Nu har jag ätit concerta i snart ett år och tycker att det faktiskt har hjälpt mig en del. Jag kan koncentrera mig lättare och tänker efter innan jag gör något dumt, som att köpa saker istället för mat eller säga saker som tråkigt nog låter elakt fast det inte var menat så.
Mitt humör är jämnare (javisst, jag går ju på droger), men jag har också lättare att ta logiska beslut eftersom jag inte agerar enbart på mina känslor.
Färre människor tycker att jag är obehaglig eftersom jag kastar ur mig färre konstiga kommentarer och jag bemöts i allmänhet bättre.
Mitt mål är att inte ”behöva” min medicin mer, då jag irriteras över att ”begränsas” på detta sätt. Varje gång jag åker utomlands behöver jag hämta ut ett papper för att få ta med medicinen från landet.
Jag undrar med anledning av din artikel, om jag borde fråntas min medicin?
Det du skriver om bevisar att medicinering i detta fall är bra för läkemedelsindustrin. Men kan det inte vara så att samhället inte passar alla och det är DÄRFÖR medicin skrivs ut?
Jag själv söker efter ett alternativ till medicinen med hjälp av vuxenpsyk – olika tekniker för att inte handla på impuls hela tiden.
Och jag håller med dig om att ADHD inte är en ”sjukdom”.. MEN, varför ändras då inte samhället så att det passar alla? Eller är mina svårigheter bara mitt sätt att för mig att få uppmärksamhet? För svårt har jag haft det, och annorlunda har jag alltid varit fast man velat vara normal.
Istället för att enbart yrka på att medicinen måste bort så kanske du kan starta ett oberoende forskarlag, politisk lobby eller dylikt som arbetar mot att lösa detta, då denna fråga verkar ligga nära ditt hjärta.
Jag är idel öga!
MVH Åsa
SVAR: Tack för din kommentar!
Läs denna artikel och andra artiklar på min blogg så får du en bild över hur jag ser på det hela.
https://www.peterularsson.se/hur-man-kan-ma-battre/
Angående Concerta så har jag skrivit en artikel här: https://www.peterularsson.se/concerta-har-ni-last-biverkningarna/
Läs också i FASS om dessa olika psykpiller och alla deras biverkningar.
Samhället – dvs. vi människor – behöver absolut bli mer tolerant och förstående. Vi måste acceptera att alla människor är inte likadana.
Alkohol, droger och psykpiller kan dämpa känslorna och smärtan samt få oss att tänka på andra saker. MEN de hanterar INTE de grundläggande problemen och de skapar i sin tur nya problem.
Personen har kvar sina grundläggande problem PLUS biverkningarna PLUS ett beroende av pillren.
Det är alltid bättre att gå till grunden med själva problemet!
Man hanterar inte arbetslöshet, offer för mobbing, sorg, dåliga studieresultat, avskedningar eller dåligt självförtroende med psykpiller. Men man kan stänga av känslorna och dra på sig ett beroende och biverkningar.
Att det sedan finns 100-tals olika diagnoser med en mängd olika konstiga namn är ett stort skämt. Gå till fem olika läkare så får du fem olika diagnoser.
Samhället bör lyfta fram alternativa naturliga och logiska behandlingar istället! Som INTE läkemedelsindustrin tjänar pengar på!
Lycka till!
/ Peter
Välkommen att kommentera eller kontakta mig!
Med vänlig hälsning,
Peter
KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.